Min mardröm, mitt ärr.
De tystnar aldrig.
De där skriken och dina ögon har etsats sig fast i mitt huvud. Dina elaka ondskefulla ögon.
Dina hönder känns lika tydligt som soffan jag sitter på. Som om de vore min egna kropp..
Eller, ska jag säga din kropp?
Ångest. Ångest. Ångest.
Jag kväver mig själv genom nätterna ich ensamheten.
Blodet slutade tillslut att rinna från min kropp.
Såren gick att laga med stygn och bandage.
Det var i samma veva som jag lovade mig själv och alla andra att sluta.
Men mardrömmarna kommer tillbaka.
Ögon, händer, andetag och lukter.
Det är mina ärr.