NU DELAR JAG MED MIG AV MITT LIV. Snälla läs detta, som suport.

Jag ska berätta om min hemlighet, mitt monster inom mig. Min ätstörning, mitt monster. Som jag lyssnade på. Alla har ett monster, du, du, du och du har ett. Men ni kankse inte lyssnade på erat monster, men det gjorde jag.

Jag vet inte varför allting blev så himla fel från början, men det här är min historia. En del av mitt liv, en del avmig.

Det här hela började när jag var inne på mitt sommarlov till 7:an. Hur gammal var jag då? 12,5 ungefär.

Jag visste juh inte då vad jag höll på med, att jag svalt mig själv. Inte åt som en 12-13 årig tjej skulle. Vågade inte stoppa i mig godis, vågade knappt äta längre.

7:an började, mina lärare började då vara på mig, skicka mig till skolsköterskan för att kolla min vikt, kolla hur den skönk och hur mitt liv sakta förstördes. Men jag fattade ingenting om det för än min skolläkare började prata om anorexia, anorexia nervosa. Och vad var det? Hon berättade, och saker började klarna för mig. Men jag ville inte ge upp hoppet.

Det var nog den värsta perioden i mitt liv. Jag stod varje dag i spegeln och bara hatade, hittade ingenting annat än fel med mig själv. Fett, jag var så tjock. Jag vet fortfarande inte än idag varför jag förstörde mig själv så mycket, varför jag utsatte min kropp för så mycket smärta.

Jag kunde inte ens äta en mjukmacka utan att bryta ihop och få panik. Jag var tvungen att vara ute och gå ifleratimmar för att dämpa min ångest. Kilorna rasade på mig. Jag vägde 52 kilo när allting började sommaren innan. Mina kilon försvann i en rasande fart. Men jag såg det inte.

Och ingen annan märkte vad som hände för an jag kom ner till 43 kilo. 43 kilo på en tjej som är 161 lång.

Men ingen kunde hjälpa mig för jag inte ville prata om det. Allting var bra, men sanningen var den att jag höll på att gå sönder.

Jag fick gå till bup flera gånger. För jag aldrig mer var hemma, jag var inte på skolan heller. Jag var bara där jagINTEskulle vara. Sårade min mamma något så otroligt mycket, sårade mina vänner. Jag sårade alla. Men vad brydde jag mig i det? -Inte ett skit. För det var ana som var viktig för mig. Jag kunde inte svika henne, och jag var så fast i mig själv att jag hamnade i helt fel vännkrets. Jag började dricka, jag började röka då och då. Mamma fick hämta mig dyngpackad från fester så många gånger, men jag fattade inte för det. Jag tappade helt enkelt allting jag hade. Mina bästa vänner, min bror, min far, och den som betyder mest i helaa mitt liv,jag tappade min mamma. Och ingenting sårar mig mer än att veta vad jag gjort mot henne. Att veta hur mycket hon skämts över mig, men jag Sara, Sara Nisson inte brydde mig ett skit.

Jag trodde jag hade klarat mig undan det då jag inte levt med det på flera år. Men en kväll när jag satt och kollade på youtube kom en våg av hemska tankar och minnen ikapp mig.

Allting tar bara slut, du dör. Det blir bara svart och ingenting mer kommer hända. Den smärta som växte inom mig då kan jag inte ens beskriva. Tårar började strömma ner för mina kinder och jag var tvungen att slänga mig i sängen och skrika som en tok i min kudde. Jag klarade inte av det heller så jag fick lov att springa ut. Min mamma kom ut och satte sig med mig då.

Och jag kan tala om för er att jag har aldrig behövt min mamma så mycket som jag behövt henne då, jag hade aldrig innan känt hur mycket hon betydde för mig. Hur mycket jag älskar henne.

En kväll denna sommmar var jag med Hanna och massa till. Jag hade jätte kul, men jag visste inte att det kunde vart en av mina sista kvällar i livet.

Efter den kvällen fick jag skyhög feber. 41.6 grader och den gick inte under 39. Jag svettades och frös, svettades och frös. Klarade knappt av att gå upp för vår trappa utan att behöva vila efter hälften. Jag orkade inte gå så länga promenader längre och när jag andades smärtade det KRAFTIGT i bröstet. Min hals var uppsvullen och jag var alltid trött och torr i munnen. Jag hade alltid dålig andedräckt och kunde inte äta alls, hade INGEN APTIT.
två veckor efter den kvällen for jag till vårdcentralen då inget blev bättre.

Senare på kvällen kom mamma in på mitt rum och sa ''vi måste tillakuten.''

Väl inne där fick jag reda på att jag skulle läggas in.

Jag hade fått körtelfeber, anemi (lågt blodvärde) hade ynka 55 i blodvärde och normalt är 130. Jag fick veta att jag låg där pga. min matvana. Min ätstörning, som jag än idag är ganska ensam i.

Jag fick dropp och blod. De gav mig massa mat och jag hade en slang i armen som de tog blod ur och sprutade in massa saker jag kände mig konstig utav.

Varje dag fick jag prata med en läkare, eller någon från bup eller en dietist.

Jag har aldrig skämts så mycket än när mamma förklarade hur orolig hon var för mig och över hur jag äter.

De ord jag minns från henne var ''Hon är min dotter och jag älskar henne. Hon kan inte fortsätta såhär, du kommer inte kunna stå på benen längre sara. Du kommer inte kunna gå musiklinjen om du fortsätter.'' De orden vill jag säga borrade sig fast i mig.

För jag fick va på skolan de första dagarna med den där slangen i armen, alla kollade konstigt på mig. För jag är hon med slangen i armen.

Ångern finns kvar men 8 månader senare. Är jag Sara Nilsson, en ätande anorektiker.