Nu har jag kommit till delen jag aldrig trodde jag skulle nå för att jag vet hur stark jag är.

Jag har kommit till den punkt där ALLTING har blivit FÖR MYCKET och bara stängs av.

Jag känner inget, bara tomhet. 

Lita inte på människor, för människor gör dig illa om dem kan.

Och det är det dem gör. De gör mig illa så fort de får chansen. 

De binder fast mig och tar av mig min skottsäkra väst och sedan skjuter de mig.

Ibland är det så himla jobbigt att vara jag.

Jag vet inte hur jag ska klara av att vara stark mer, titta folk i ögonen och säga att allt är bra, utan att brista.

När i helvette ska någon se att jag bara tappar kontrollen och sakta driftar iväg?

Vem ska våga vara den som med öppna armar vill ta emot mig och älska mig för den jag är? 

När ska folk sluta göra mig till den utsatta?

Jag kan inte fatta att jag bara la av sådär på sekunden.

Det gjorde inte ont, utan jag bara såg hur hela min insida raserades på allt.

Det jag lyckats bygga upp försvann bara sådär, och det gjorde inte ens ont.

Havet av saknaden till perfektion känns för tillfället inte ens.

Ohja, ensamheten är ett trevligt ställe att besöka, men ett farligt ställe att bli instängd i.

Att jag är tvungen att återgå dit och ha en mur av betong och stål att ta mig igenom kommer vara som att möta djävulen själv.

Fan jag hatar människor.

Det olästa såret jag levt med varenda  dag i mitt tonårsliv, har nu gått upp igen.