Det är just den där stoltheten man strävar efter.

Hungerkänslan, känslan efter man tränat super hårt, känslan när man sitter över toaletten och tömmer magen.

Stoltheten, lyckan för man tycker man gör något bra.

Det spelar ingen roll hur ont det gör när man är hungrig, eller närmande tränar.

Att se målet framför sig komma närmare får en att fortsätta.

Träna så hårt du kan! Ät så lite kalorier som möjligt! Spy upp det du får i dig, för du behöver det inte.

Ångesten efter du ätit middag med din familj för att du ändå inte vill göra dem ledsna, igen.

Tårarna som bara svider under ögonlocken, ångesten som river i din själ.

Kinderna son är alldeles röda och armarna fulla av ärr.

Du är förstörd.

På grund av en middag. 

Du pallar det inte.

Tankarna.

"hur fan kunde du låta dig själv gå upp 10 kg under den recoveryperiod?!? Hur fan kunde du äta det där?! Ska du vara smal någon gång eller? Hur i helvette tänker du när du bara stoppar i dig?!"

Och bilderna av att se dig själv äta.

Det gör såå ont, kan du förstå det?

titta mig i spegeln, jag vet inte vilka monster du bär på, men detta är mitt.

Som jag försöker göra nöjd men ändå få att försvinna.

Titta i spegeln, du kan inte se vad jag ser.

Titta i spegeln, titta in i mina ögon vem är jag?

Jag tittar in i spegeln, då river ångesten igen. Det sätter igång.

måste jag göra någonting åt detta?

Aldrig i helvette att jag tänker för än jag nått mitt mål.

Sluta ta ifrån mig min träning, mina tabletter, mina pulver.

Ta vad du vill i från mig, men ta inte detta från mig, för min ätstörning är den enda som förstår mig.

Det är allt jag har.

Är jag sjuk?

Berätta för mig en gång till.